Vi är förkrossade

Idag har vi varit tvungna att avliva Baloo (som Jonas kallade honom), nästan 6 veckor gammal. Vi har under en tid märkt att han gått konstigt med frambenen, liksom hjulbent nästan som en bulldog och inåt med tassarna. Förhoppningen har varit att han varit väl tjock eftersom de haft lite väl gott om mat från Ullis när de bara varit två, men förnuftet har sagt att något är konstigt. Sista dagarna har det dock sett bättre ut, benen hade rätat upp sig lite. Han sprang omkring nästan som den andra valpen men föll omkull oftare och låg mer. I morse var han lite halt. När Micke ändå skulle göra prcd-testet hos veterinären så bad jag att de skulle kolla upp hans framparti också. Tyvärr visade det sig vid röntgen att han hade missbildningar i bägge frambenen, radius hade fel vinkel och pekade utåt, vilket syns på den bild jag lagt ut här från förra veckan. Så vi fick besluta om avlivning med en gång, han skulle aldrig ha klarat att bli vuxen med missbildningarna han hade. Det är oerhört jobbigt, man har hunnit fästa sig vid honom såklart och det är många tårar idag. Det känns som om jag har ett gruslass i ögonen. Jag ska pyssla om bamsen som är kvar, gå och lägga mig tidigt och se om det verkligen kommer en ny, bättre dag i morgon. Det är inte alltid roligt att vara hunduppfödare, och ibland är det näst intill outhärdligt.