Framsteg

Hon är för härlig vår lilla finska. Liksom obrydd. Hon är social, glad, trygg och snygg - vad mer kan man begära? Svansen går hela tiden, öronen bakåt och så kommer hon och välkomnar en. Hon skäller knappt heller. I dag har vi gjort vissa framsteg i närmandet av Ullis. Ullis fick vara kopplad medan Valle och finskan gick lösa. Undersökningen gick bra med mitt överseende. Finskan är inte vek, hon stod upp med svansen på ryggen när hon blev genomluktad. Ullis spände sig som en bågsträng. Sedan tog vi en promenad efter skoterspåret och alla fick vara lösa, det gick också bra. Ullis var nog lite svartis för hon ställde sig mellan mig och finskan ibland "du ska inte gå till min matte". Än har de inte fått träffas inne, vi väntar lite med det. Ullis har varit i hallen medan Valle och finskan varit i köket - grind mellan + min koll. Ullis agerar ju helt naturligt, det är ju inte optimalt att ta hem en ny hund när en förstföderska har en veckogammal valp i samma hus. Ganska korkat! Men nu är det gjort och vi ska göra allt för att det ska gå bra, man får engagera sig lite extra och vara mycket, mycket lyhörd på hundarnas signaler. Valle accepterade henne snabbt även om han ännu inte älskar henne (jo, tids nog kommer han väl att göra det också - när hon löper!). Hanar är sköna på det sättet, de tar det mesta med ro och hetsar inte upp sig som en tik kan göra (även när inga spädvalpar finns med i bilden). X-it växer och frodas, han knystar och stånkar i sin ensamhet i den stora lådan, ser lite komiskt ut. Han är välgödd och välskött av sin mor, men inte övergödd. Ska ta några bilder i morgon på både finskan och X-it. Förresten, vad sjutton ska vi kalla finskan för? Hon heter ju Lapin Kulta, men hon ska kallas för nåt annat till vardags, men får inte riktigt till det. Förslag?

Äntligen!

Äntligen har vi hämtat Lapin Kulta från Ulrika och Urban på Majålkes kennel. Vi har kört tio timmar (72 mil) igår kväll och lika långt idag - men det var det värt. Vi har verkligen ett skiftande landskap i Sverige. I fjälltrakterna i Hede där Ulrika bor är det två meter snö, medan kustlandet i Sundsvall bara var någon decimeter. Här hemma är Ullis rabiat (hon har ju sin lilla valp som hon är rädd om) och första mötet mellan "Lappi" och henne måste få komma lite eftersom.

Gim´me four!

Hej, det är jag som är X-it från Renlundens kennel. Jag föddes ju i bilen i Gammelstad och då vägde jag 275 gram och nu är jag uppe i 525 - fem dagar gammal! Matte säger att jag måste vara försiktig med maten, det är kanske också störande när jag smackar medan hon ser på tv :o)

Mycket nu!

Så har påskhelgen gått och vi har varit i stugan i Gråträsk ett helt gäng. Ullis och X-it - som den lille hanvalpen heter, har haft det bra och blivit ompysslade av alla 13 som var där. Ullis är verkligen snäll med alla trots att hon så klart är rädd om sin ende son :o) X-it är ett passande namn på grabben då han ju föddes i bilen, han verkar vara en ganska lugn valp, han har vuxit och väger nu över 350 gram.
Annars närmar sig helgen för hämtning av våra finnar - jo, det blir nämligen två som kommer hem hit. Majålkes Lapin Kulta och Lappen Lorry, varav den ena är tänkt att lämnas på foder. Bägge är verkligen lovande och jag kunde inte motstå när Ulrika sa att en av hanarna inte var såld. Så känner du någon utställningsintresserad, aktiv person som känner för att ha en riktigt fin finne, så mejla gärna eller hör av dig. (Det är Lorry på bilden med valpen som tittar bort).

En liten rackare

Ja, så har man fått förklaringen till att Ullis ätit dåligt under dräktigheten - hon hade bara två valpar. Efter flera timmars kämpande för Ullis bestämde vi att åka till veterinären, hon hade normala krystvärkar men ingen valp kom. Veterinären i Öjebyn hade naturligtvis ingen jour så det blev Sunderbyn klockan 03 i natt. När vi hade 1 km kvar födde Ullis en JÄTTEstor tikvalp som tyvärr var död. Den hade spärrat vägen för den lille hanen (270 gram) som kom efter bara 10 minuter - sedan var valpningen färdig. Snopet, Ullis var ganska tjock (på grund av mitt trugande med god mat!!). Det blir nu många valpköpare som blir besvikna... Nu ska vi ta Ullis och den lille med oss upp till välförtjänt påskledighet i stugan och jag kommer att kontakta er valpköpare på måndag.

Värkarbete

Förra natten och idag har Ullis varit så kallat valpsjuk. Hon har gått in på ställen där hon inte brukar vara, t.ex. under trappen i toan och bäddat med handdukar vi har där. Emellanåt har hon sovit. Nu ikväll, bara för någon timme sedan så har hennes oro ökat, hon vill ut och kissa stup i kvarten. Det kommer att bli en spännande natt...

Några dagar till valpning

Nu är det nära för Ullis, bara några få dagar kvar tills valparna kommer. Hon tycks inte störas så mycket, men det märks att hon inte springer snabbt längre och tar det lugnt nu när det blivit halkigt ute igen. Kände tydligt ett valphuvud eller om det var en kropp idag när hon låg i soffan och myste till Schlagerfestivalen :o). I morgon ska vi ta in och göra i ordning valplådan med tidningar och filt. Sedan börjar ju även en annan nedräkning - det är inte länge innan vi hämtar vår lilla finska som ni ser längst till vänster på denna bild. Och vem vet, kanske följer en liten hane med hem också?

Börjar bli lite tungt...

Ullis börjar få en riktig kulmage, en sån gosig härlig mamma-mage. Ja, ni får kolla själva. Hon har drygt en vecka kvar av dräktigheten nu.

Lyckad dag i Norsjö

Renlundarna lyckades riktigt bra i Norsjö! Största behållningen var domaren Kurt Nilssons kommentar om Renlundens Gaia: "Jag har inte under hela min domarkarriär sett en sådan välbyggd svensk lapphund". Jag är väl inte så lättrörd, men det var ganska nära till tårarna kan jag säga.
17 slh, 8 hanar, 9 tikar. Kurt Nilsson dömde:
Här kommer de fina resultaten från vår uppfödning: Renlundens Gaia BIR och BIS-1, Bästa tik-2 med Cert Renlundens Jänta (snart champion!). Bästa hane-2 med Cert Renlundens Vaito(vår Valle har nu tagit två cert han också). Renlundens Pinglan fick CK, med lite ringträning blir hon champion i ett nafs - vilken läcker tik! BIS-uppfödargrupp i en mördande konkurrens, hihi, vi var ensamma men fick fina lovord.
Uppfödargruppen från vänster: Bosse med Valle, jag med Gaia, Sara med Jänta och Nisse med Pinglan. Bilden överst: Gaia och jag.

Sixten på ruinträning

Meri Markkanen skickade bilder på räddningshunden Renlundens Garro, alias Sixten: Skickar två bilder på Sixten (Sevil Ilter tog fotona). Vi hade ruinträning i lördags och det gick fint. Det är härligt att träna med en äldre hund som redan kan :o)

Om den dräktiga tiken själv får välja...

...Ullis gör mig gråhårig(are). Har väl aldrig haft maken till kräsen dam. När hon höglöpte och var i Kalix för parning började matvägran, trodde det var för att hon vantrivdes där, men icke. Nu har det gått sju veckor sedan parningen och hon äter ganska dåligt än. Mina andra tikar skulle ha slukat maten, men hon kan vänta till nästa morgon med att äta. De flesta hundar skulle nog valt skålen till höger, eftersom där är högkvalitativt valpfoder medan den vänstra skålen innehåller reguljärt "mellanprisfoder" - men icke Ullis. Hon ratar det feta valpfodret, suck... Väljer hellre det andra. Eftersom jag tycker det är viktigt att hon ändå får i sig mat, så knäcker jag ett ägg (äggula) i maten eller blandar i fil. "Okej, hon skämmer bort henne". Jo, jag känner att jag måste till slut nu när hon börjar bli tjock om magen, men märk väl att jag inte börjat lägga till godsaker förrän för någon vecka sedan. Och - ja - hon har helt säkert valpar i magen - men kanske inte så många. Bara de inte svälter ihjäl de små liven då morsan är så hopplös! (Vet ju att det inte är så :o)

Nu räcker det!

Efter två decimeter nysnö i helgen känns det som att det faktiskt räcker, snödjupet börjar nog passera metern nu här vid kusten. För att inte tala om inlandet och fjällen där det visst är snörekord i år. Snömängden märktes inte minst när vi tog skidturen idag, jag, Ullis och Valle. Av mina forna skidspår återstod svaga skuggor under snön, så man gissade sig fram, tur att skoterfolket varit ute och fixat några spår i morse, upp mot Vitsjön. Valle skrek som stucken när han hoppade ner i ett dike för att kolla nåt intressant, och sedan när han skulle upp igen, så... Nix, han fick kravla länge innan han med stor ansträngning tog sig upp ur det snöfyllda diket. Han vill inte vara sist, därför skrek han förmodligen; väääännnttaaaaa! Ullis tog det lugnare, den växande magen börjar ge sig tillkänna nu när det bara är drygt två veckor kvar. Bilderna här föreställer vår nya dam Lapin Kulta 4 v. och hennes syster, vi har ju inte bestämt ännu vilken som ska bli en Pitepalt.