Hon är för härlig vår lilla finska. Liksom obrydd. Hon är social, glad, trygg och snygg - vad mer kan man begära? Svansen går hela tiden, öronen bakåt och så kommer hon och välkomnar en. Hon skäller knappt heller. I dag har vi gjort vissa framsteg i närmandet av Ullis. Ullis fick vara kopplad medan Valle och finskan gick lösa. Undersökningen gick bra med mitt överseende. Finskan är inte vek, hon stod upp med svansen på ryggen när hon blev genomluktad. Ullis spände sig som en bågsträng. Sedan tog vi en promenad efter skoterspåret och alla fick vara lösa, det gick också bra. Ullis var nog lite svartis för hon ställde sig mellan mig och finskan ibland "du ska inte gå till min matte". Än har de inte fått träffas inne, vi väntar lite med det. Ullis har varit i hallen medan Valle och finskan varit i köket - grind mellan + min koll. Ullis agerar ju helt naturligt, det är ju inte optimalt att ta hem en ny hund när en förstföderska har en veckogammal valp i samma hus. Ganska korkat! Men nu är det gjort och vi ska göra allt för att det ska gå bra, man får engagera sig lite extra och vara mycket, mycket lyhörd på hundarnas signaler. Valle accepterade henne snabbt även om han ännu inte älskar henne (jo, tids nog kommer han väl att göra det också - när hon löper!). Hanar är sköna på det sättet, de tar det mesta med ro och hetsar inte upp sig som en tik kan göra (även när inga spädvalpar finns med i bilden). X-it växer och frodas, han knystar och stånkar i sin ensamhet i den stora lådan, ser lite komiskt ut. Han är välgödd och välskött av sin mor, men inte övergödd. Ska ta några bilder i morgon på både finskan och X-it. Förresten, vad sjutton ska vi kalla finskan för? Hon heter ju Lapin Kulta, men hon ska kallas för nåt annat till vardags, men får inte riktigt till det. Förslag?
