Nu är Razza död

Vår fina stamtik Razza avlivades igår, 14,5 år gammal. Den sena höstdagen då jag hämtade henne i Trondheim var en minnesvärd resa. När dörren öppnades till kenneln vällde det ut svenska lapphundsvalpar och jag satte mig ned i skocken. Razza och hennes kullsyskon var mycket fina, kraftiga, pälsiga, glada. Men det var egentligen inte Razza jag ville välja, utan Xantippe, som var den största tiken. Men henne skulle uppfödaren Frode Hansen behålla själv så det blev Razza. Jag fastnade för hennes uttryck och resning, något som jag inte ångrat. Jag satte på henne det röda lilla läderhalsbandet för att lätt känna igen henne i valphögen. Dagen efter kom en annan uppfödare och skulle välja tikvalp, och hon ville nödvändigtvis välja Razza också, men det gick ju inte för hon var tingad av mig. Besviken åkte uppfödaren hem igen - utan valp. Hur mycket Razza verkligen betytt för oss kan sammanfattas med att hon är vår stamtik. Det kanske låter futtigt, men en stamtik är den tik hela kenneln är byggd på. En bra stamtik är naturligtvis otroligt viktig. Razza har avkommor som Chejja, Charlie, Gaia, Garro, Cesar, Halli... När Razza blev äldre flyttade hon till våra bästa vänner där hon haft ett mycket bra liv och Linn och Malin har nog varit bästisar till Razza, förutom Marita som var den största idolen för henne, där Marita gick, dit gick också Razza :o)
Tack min älskade Razza för all glädje som Du givit mig!

En liten dikt
När man "blir med hund" så får man en god vän
för omsorgen man ger, ger tusenfalt igen.

Det ger skäl till promenader så den gör dig mindre lat.
Och ingen blir så ivrig att det vankas mat.

Den lyssnar efter steg, tycks alltid undra "Vem?".
Sen blir den så förtjust, när just Du kommit hem.

En hund kan ge dig sällskap som den bästa av vänner...
för nog känns det som den kan dela det man känner.

Jag fick ett mejl...

... från en hundägare som jag inte hört av på säkert 11-12 år. Jag tyckte det var fint skrivet och vill gärna delge er det. Hoppas du Britt, inte misstycker och krm på er om ni läser detta. Binna var en pytteliten valp när hon föddes, om jag inte minns fel vägde hon 175 gram eller om det var 125. Birka, den stolta mamman har nu varit död snart i nio år.
"Igår somnade din uppfödning Binna in - nästan 14 år gammal. Hon var ganska stel på slutet, både såg och hörde dåligt, men var ändå glad och matglad in i det sista.
Så nu är det sorg bland hennes nära och kära, under dessa år så hann många lära känna denna alltid glada och lättsamma hund.
Hon somnade in hemma i sin korg med en hjälpande hand från en underbar veterinär som gjorde det till en fin och minnesvärd stund.
Å min systers vägnar tackar jag dig för att du lät Binna komma in i våra liv.
Må gott och hoppas att det går bra med alla hundar!
Hälsningar Ann-Louise, Göteborg, syster till Binnas ägare Britt i Lycksele."

Sälen är blodgivare

Hej! Nu har jag alldeles förträngt att jag faktiskt har en blogg. Både X-it (Sälen) och Bira (Ugglan) växer så det knakar. Hon har blivit tung att lyfta, vår finska. X-it har lämnat blod för PRCD-testen idag och blivit chippad, han skrek förstås i högan sky men skakade sedan på sig och sen var det glömt. På bilden ser ni hans lilla plåster. Tänkte att när han bara är strax över fem veckor kanske blodet tar slut när de ska fylla röret, men han verkar som vanligt så jag tror inte han fick blodbrist. Bira plågar X-it som spottar och fräser, han har humör den grabben, man får se till så att det inte blir för hårdhänta lekar då hon är så pass mycket större än honom. Gaia tokfäller, men har ändå anmält till Trehörningsjö. Valle fäller också, men sedan jag kammat ur honom ser han riktigt fin ut.

Nu är det krig!

Nä, vet ni vad, jag måste nog iallafall köpa några råttfällor (fast jag tycker synd om de stackarna att bli giljotinerade just när de ska äta!). I helgen var vi till stugan i Gråträsk. En underbar helg med flera mils skoterkörning på toppenföre med strålande sol. Åt varma mackor i mackjärnet på elden vid Tjautjer, såg 15 älgar i flock mellan Boksel och Pjesker när vi kom och körde. Fantastiskt! MEN... sen var det dags att gå i säng och vi vet ju att det finns "vissa husdjur" i stugan. Jodå, sisådär kvart i tre på natten känner jag hur någon pillar mig i håret - en mus sprang på mig IGEN! Jag flög ju upp ur sängen och den svarta besten (på ca 5 cm) kilade ner från sängen, brrrrr..... Så nu är det krig KRIG - no mercy! Fällor ska inhandlas till nästa gång och laddas med ost. Så jag lade mig i det andra rummet där min käre make lyfte taket med sina snarkningar - men tro det eller ej, jag somnade ändå!
Om ni inte läst min blogg tidigare, så kolla gärna några helger tillbaka, min andra otrevliga mus-upplevelse.
Läs även om mer trevliga upplevelser under "Nyheter".

Vi har en uggla och en liten säl!

Kolla på ena bilden av Bira, hon ser ut som en uggla med sin beiga krage. Detta med finsk lapphund är spännande. Visst märks det att hon är en annan ras, även om mycket är sig likt från "svensken". Vilken svensk skulle t.ex. VETA men INTE göra - när det går lätt att gå ut genom hålet i grinden? Bira hon har gått ut ett par gånger, men när matte säger med dov röst; du stannar där så stannar jag där! Va??? Helkorkat?! Smart?! Bara lydigt rätt och slätt?!
X-it växer och frodas. Han får komma ut på köksgolvet och simma omkring med sina sälfötter ett par gånger per dag. Visst är det en härlig bild när han pussar mamma Ullis och när han gäspar :o) Han är nyfiken, men blir fort trött, han är ju bara 3 1/2 vecka än. Bira är intresserad, vill lukta på honom men fattar snabbt vinken när mamma Ullis närmar sig och säger "DUNSTA". Innan vi vet ordet av leker Bira med X-it, ska bli kul att de får ha varandra några veckor innan han åker till Oslo.

X-it 3 veckor, Bira 10 veckor

Vi har fått in fina rutiner nu med Bira, Ullis och Valle. De kommer bra överens alla tre. Bira förgyller vår tillvaro med sina påhitt, hon är foglig, lättlärd och inte värst envis - en svensk lapphund-light! Hon är dessutom trygg, inte skällig och väldigt social. Jag tror vi fått en riktigt fin hund! Hon är dessutom en riktigt pingla, snygg alltså som ni ser. Lille X-it har nu fått börja vara nere i vardagsrummet för att börja vara med mer i vardagen, så småningom blir det ju i köket han ska vara, då han blir lite större. Obs! Det är Valle som blir plågad av Bira på sista bilden.

Valpar, valpar

Nu har X-it öppnat ögonen! Han ser stor och kraftig ut, men han har ju förstås ingen brist på föda! Bira har kommit bra in i flocken. Ullis accepterar henne nu så man behöver inte vara på sin vakt. De är tillsammans i köket och ute alla tre. Valle morrar åt henne om hon hoppar på honom(!) vilket är fullt förståeligt, hon genomskådar honom nog för hon har inte samma respekt för honom som för Ullis. Är hon inte en riktig pärla så säg?